Den glittrande havsytan slukar mig.




Solen har bränt mina armar och solstingen tog mig idag. Det hade varit guld med en sjö nära hemmifrån, som man hade kunnat simma bort värmen i. Plaskat omkring i det glittrande vattnet och dykt ned mot den leriga bottnen, där man hade hittat gamla skatter som hade ställts hemma på stringhyllan. Men istället klunkar jag från LOKAn med smak av smultron citron, och drar ned persiennerna för att slippa den stekande solen.

Fyndande förövrigt ett helt underbart halsband igår på myrorna. Med vackra stenar i vackra färger, love love love it.

edit svar till Teklas kommentar: jag sätter upp dreadsen i en boll och sen virar jag bara sjalen runt huvudet!

Tre till foton från i lördags.





Frusna kramar i den kalla natten.




Igår kom jag hem sent på kvällen med gräsfläckar på både byxor och fotdynor. Jag hade varit på Kantorsgatan och grillat, druckit blåbärscider med gin och dansat till popmusik med extra duns i. Vi hoppade och stampade i en ring och sjöng med i Forever young, alla var glada (eller fulla) och jag märkte tråkigt nog att konditionen inte var som den borde vara. Lade mig raklång i gräset och tittade upp mot himlen. "Let's dance in style, let's dance for a while. Heaven can wait we're only watching the skies" ekade i mitt huvud och allt kändes så bra - även om min föredetta pojkvän fanns på samma fest (fortfarande lite awkward stämning mellan oss) och även fast jag mådde lite illa av allt vin.  När solen sakta sjönk mot horisonten, bakom alla höghus och släckte ned parken, flyttades filtarna från marken till axlarna och vi höll om varandra för att inte tappa värmen. Några timmar passerade och vi fann en gammal lädersoffa med tillhörande fåtölj. Det var en tremannarsoffa men det hindrade oss inte att tränga in fyra personer till, slutade med lite tårar och ännu mer skratt.
Idag har vi grillat och ätit glass på stan. Sen insåg jag att jag och mamma flyttar om några ynka dagar. Det känns rätt så fabulöst, ska ni veta.
I förrgår kom jag hem sent på kvällen med gräsfläckar på både byxor och fotdynor. Jag hade varit på Kantorsgatan och grillat, druckit blåbärscider med gin och dansat till popmusik med extra duns i. Vi hoppade och stampade i en ring och sjöng med i Forever young, alla var glada (eller fulla) och jag märkte tråkigt nog att konditionen inte var som den borde vara. Lade mig raklång i gräset och tittade upp mot himlen. "Let's dance in style, let's dance for a while. Heaven can wait we're only watching the skies" ekade i mitt huvud och allt kändes så bra - även om min föredetta pojkvän fanns på samma fest (fortfarande lite awkward stämning mellan oss) och även fast jag mådde lite illa av allt vin.  När solen sakta sjönk mot horisonten, bakom alla höghus och släckte ned parken, flyttades filtarna från marken till axlarna och vi höll om varandra för att inte tappa värmen. Några timmar passerade och vi fann en gammal lädersoffa med tillhörande fåtölj. Det var en tremannarsoffa men det hindrade oss inte att tränga in fyra personer till, slutade med lite tårar och ännu mer skratt.
Igar grillade vi och åt glass på stan. Sen insåg jag att jag och mamma flyttar om några ynka dagar. Det känns rätt så fabulöst, ska ni veta!

I skogen där fåglarna sjunger vaggvisor för korna.




Idag satte mig på min snea cykel och rullade iväg mot fjärran. Jag hade ingen aning om vart jag skulle men siktade mot Landsbygden där åkrarna och träden sköljde över världen. Jag tog tag i vinden och cyklade förbi min lärarinnas hus, hästhagar och skog ända tills jag fann en gammal skylt med texten "fornminne". Jag cyklade in på den lilla stigen och efter några minuter kom jag fram till ett naturreservat, och klart som fan att jag gick in där. En kohage fylld med vitsippor och gravar från stenåldern, där fåglarna sjunger vaggvisor för korna och där fjärilarna dansar i vinden. Med nakna fötter gick jag utan någon plan tills jag hittade ett gigantiskt bläckfiskträd som vilade bredvid fyrisån, jag klättrade upp bland bläckfiskens armar och gungades sakta med vinden. Om man blundade kändes det som att man var mitt ute på havet och gungades av vågorna. Det var som terapi för själen.
På hemvägen var det en nästan överdrivet stark motvind som gjorde det riktigt kämpigt att ta sig framåt på den rätt så buckliga cykelvägen, men det här ska garanterat göras om. Helst med picknick i cykelkorgen och lite varmare väder.

Och just det, blev nästan påflugen av en fasan.

En dans på rosor, en dans fylld av ångest.



Imorse satte jag mina första steg på mottagningen för unga vuxna. En nervkittlande känsla vägrade att låta mig vara, jag skakade till och från. Varför vet jag egentligen inte, men antagligen för att det var nytt och främmande för mina ögon. Golvet knarrade högt för varje steg man tog och jag sjönk långsamt ned i väntesoffan mitt emot två andra flickor. Hörde "beteendestörningar och Anorexia nervosa" från ett av rummen, tyckte synd om vem det nu än var som satt där med psykologen. Skulle gärna krama om henne, och viska att allt blir bra tillslut. Tio minuter gick och tillslut kom en gammal man gåendes i korridoren. Han hette Dag och skrev ned hela mitt liv på ett papper. Jag kände mig blottad där jag stod på den där pappersbiten, mina tvångstankar, mina diagnoser och vad jag gör på fritiden. Men samtidigt var det befriande att kunna berätta allting för någon. Det har jag haft väldigt svårt med förut, men någonting klickade till för några år sedan och sedan dess har det varit som en dans på rosor. Dock en dans fylld av ångest.

Hondraken ömsar igen. Hon gnider sig mot grenar och deras växt och långsamt tappar hon sitt gamla skinn. Egentligen borde hon inte ömsa så kort efter förra gången, som var en eller två månader sedan, men hon har inte ätit sedan februari och lagt ägg. Så hon är smalare än någonsin just nu, så skinnet var alldeles för stort för stackarn. Jag hoppas att hon äter snart.


Valborg












Valborg i Uppsala är alltid rätt så crazy, med folk från hela landet plus turister som deltar i det festivalliknande partyt. Forsränning och Ankrace, champagnefrukost i gräset. Små vardagsrum i stadens alla parker. Tidigt på morgonen cyklade jag och Pojkvän iväg till ett par nyfunna vänner där Irish coffee serverades, och vid niosnåret samlades vi på gräsmattan utanför slottet. Perfekt vy ut över botaniska trädgården.
Det var inte så varmt och soligt som man hade hoppats på, men det löste sig med flera lager kläder runt kroppen och alkohol i blodet. Pussar i blåsten. Och som alla andra år dog telefonnätet en bit in på eftermiddagen, så det såg omöjligt ut att hitta någon igen som man hade tappat bort (vilket är lite för lätt i det vimlet). Men turen låg på våran sida och jag lottade flera gånger genom att råka springa på precis de personerna man var på jakt efter. Mer parksittande och lite mer vodkacola som förde alla närmre varandra. Jag träffade Ingela för första gången, det kändes som en förlorad syster som jag äntligen fick byta ord med. En helt fantastisk varelse. ♥
När kvällstimmarna rörde sig mot oss tog vi buss två mot kollektivet som vi tidigare drack kaffe hos, som nu var fyllt av sorgelösa människor och högljudda skratt. Mitt i alltihopa träffade jag två Gävlevänner från förr som jag aldrig trodde jag skulle få träffa igen. Men där stod dem, i Uppsala, på samma fest som mig. Slumpen är otrolig ibland.

Nu är jag lika trött och sliten som en trasmatta, kryper ihop som en boll bland kuddarna och drömmer om helgen.

Kinderna fyllda av små fräkenbarn







Äntligen har fräknarna börjat vandra över mina kinder och näsa. Nu känns det som det ska, en kompott av sommar och bus. Som ett stjärnsystem som vilar mot min hy.

Snövit och ett av alla tusentals träd





Målade min egna version av Snövit igår kväll, tillsammans med Johnny Cash's inspirerande stämma. Den ska ramas in så småningom, i en guldig bård. Hon ska hänga över mitt skrivbord i nya lägenheten och fresta med sitt rödglänsande äpple dagarna i ända.
Dock var pappret inte lämpat för akvarell och därför blev hon ganska bucklig, trots en natt under husets tungaste böcker. Blir nog bättre när hon får sin plats bakom ramen som kan räta ut pappret, det blir det nog.


(l´illusionniste var riktigt mysig, dock inte lika bra som triplets from belleville. Men jag älskar den typen av filmer, med så lite repliker att man knappt märker av dem. Och om man gör det så måste man inte förstå, för det gör man genom minspelen och handlingen. Och sen så är ju tecknarstilen magnifik.)

Du är en illusion framför mina ögon







Ni finner mig framför l´illusionniste med favoritkoppen i handen (det är en lejonunge på andra sidan. Och ett hack i kanten, men det gör den bara ännu charmigare), fylld med hemmagjord varm choklad och grädde från gårdagens pannkaksfrukost. Det ska bli spännande att se om den här filmen är i samma klass som The triplets from belleville, min absoluta favoritfilm. Samma regissör alltså.

En humla försökte panikslaget att karva sig genom altandörrens glasfönster tidigare. Jag öppnade och lät dörren stå på glänt ett tag och jag antar att den tillslut hittade den friska luften som lockade utifrån, om inte katten tog den. Men jag hoppas att den kom undan rovdjuren och fick smaka på himlens ljuva frihet igen.

Som en euforiliknande känsla.





Två foton från förra tisdagen när jag myste i stadsparken tillsammans med radarparet Paulina och Peter. Jag lärde mig nästan att rocka rockring utan att gång på gång ovilligt låta den falla ned mot gräset. Jag testade på Yoga för första gången in my life och blev kär de första sekundrarna, hamnade i ett slags lugn. Som en euforiliknande känsla. På kvällen gick jag på teater, Evigt ung. Det var en rockmusikal och fick mig att bli rädd för döden, samtidigt känna en längtan till ålderns höst. Jag vill veta hur det är, men helst vara frisk och inte stöta på amnesia och liknande.

Längtar till havet, grymt mycket.

Tangentbordsdansare.



Det tog rätt så många minutrar innan jag hittade den. Jag kan inte alls mycket om datorer, processorer eller grafikkort så jag fick ta till experthjälp av far och Pojkvän, och en eller två timmar senare satt jag hemma med en uppackad Acer emachines e642 framför näsan. His name is Johnny boy och han är numera min livskamrat. Känns ganska hemskt att säga en sån materealistisk sak egentligen, Men det är svårt att inte vara det i dagens samhälle. Ibland önskar jag mig bort till tiden då datorn bara var en fluga som skulle försvinna om ett år. Då man spenderade mer tid vid brevskrivande och telefonpratande. Eller då man bara levde i nuet och inte visste om världen bortom horisonten.
Men ändå sitter jag här nu med min Johnny boy (som besatt) istället för att andas luft utomhus.

Datorlös.



Min dator är ett vrak. Skärmen håller bokstavligt talat på att falla isär och laddaren är kaputt så ja, heldöd. På en sida är det ganska behagligt, att inte ha den där som lockar mig med Facebook och serier. Men samtidigt är det smått jobbigt, att inte kunna kolla nödvändiga mail och dylikt. Just nu passar jag på att tjyva mammas dator nu när hon inte är hemma. Annars jobbar hon vid den dagarna i ända.
Summan av kardemumman är iallafall att jag kanske inte blir så närvarande de kommande dagarna. Ska åka in till stan imorgon och kika efter en ny livskamrat, men är ju inte alls säkert att jag hittar någon som faller mig i smaken. Vi får se, helt enkelt.

Det blir du och jag, var dag.





Är hemma hos mamma och fyller banankartonger med de sakerna som ska med i flytten i maj; Hon och jag hittade en underbar lägenhet i Eriksberg i Uppsala, nära till min skola och nära till ett naturreservat med skog och vatten. Det kan inte bli så mycket bättre faktiskt. Bara några steg till bussen och affären. Jag har stora planer inför mitt blivande rum som involverar ljusslingor, pappersbåtar i taket och minnen på väggarna. Jag kommer ha utsikt över den tallrika innegården där jag kan tjuvkika på grannbarnen som leker i klätterställningen, och rummet är inte överdrivet stort så det blir en chans att bara ta med det nödvändigaste. Det ska bli så befriande, att börja om någon annanstans (hennes nuvarande hus är rätt så deprimerande, om jag ska lägga handen på hjärtat. Får alltid en dos av tristess och ångest när jag är här). Och det bästa av allt är ju att jag får mycket mer kvalitetstid tillsammans med mamma och hundarna. Sådant som behövs. Åh, längtar.

Ormägg.







Fick en sån där jobbig panikångestattack som jag hade för några veckor sedan imorses. Denna gång kändes det inte lika dödligt, men fortfarande fruktansvärt jobbigt. Min kropp blev så påfestrad att jag grät hejdlöst utan att hjälpa det. Jag låg i klass-soffan med händerna på magen och min religionlärares tröstande ord, efter en timme kände jag mig bättre. Har fortfarande ont i bröstkorgen, men jag behöver inte kippa desperat efter andan samtidigt som hjärtat springer iväg. Hoppas bara att det inte visar sig igen under dagens gång, är inte alls välkommet.
Ormen Sheik har visat varför hon har matvägrat genom att lägga ägg! Obefruktade som jag inte är särskilt förvånad över, därför är de så små och gula. Det är en lättnad, började bli smått orolig om hon hade gått och blivit sjuk och därför inte åt.

Hennafärgningen funkade bra, så nu har jag ingen hiskelig utväxt längre. Dock luktar henna väldigt underligt. Ungefär som nypon och hö.

Henna



Färgar håret med henna för första gången någonsin! Det finns en chans att det blir grönt dock, eftersom jag har permanentfärgat det rött förut. Men det vore ju rätt så fränt ändå.

"Hej KP, jag hade sex med en pojke för ett år sedan och nu har mina bröst börja växa. Är jag gravid?"







Kvällen spenderades i en liten med luftig lägenhet i Eriksberg här i Uppsala, hos fina Paulina och hennes Leon. Ett jordnära och galet par som efter några timmar med ordbyten och skratt fick det att kännas som att jag hade känt dem hur länge som helst. Även fast detta var första gången jag steg in i deras bo, och jag bara har träffat P en eller två gånger innan (hon har nyligen börjat i min klass).
De hade en dansstång i det största rummet, som jag fick testa på att snurra runt. Det var något jag mer än gärna gör igen! Att svinga runt runt runt i en cirkel, tills yrseln tar emot mig med sina diffusa armar. En slags befriande känsla.
De lät mig rita på deras sovrumsvägg också, det blev en godnatt-räv precis över sängen. Solnedgången visade sig och vi tre låg som en asgarvande hög bland kuddarna, med skämt om KP och sex, så som det ska vara.

Känns väldigt trevligt att jag och mamma flyttar åt det hållet så det inte alls är långt mellan våra portar.

För alltid ung, för alltid ung.



Igår: Köper nytt te på tehörnan, Röd glöd och Rabarber grädd. Ett hekto av varje. Smyger in på Myrorna och fyndar ett gult linne, en svart bohemtröja och en sliten skinnväska som jag föll för direkt. Den var fylld med gräs och blomrester, kändes fint. Kan inte undgå att undra hur dens förra ägare var. Var hon som mig?

Idag: Läser om dramats och litteraturens historia på svenskalektionerna, det är väldigt intressant. Och suget för att resa till Grekland och vandra runt på Epidaurosteatern blir bara större och större. Verkar otroligt häftigt och mäktigt. På bildlektionen målar vi med kladdiga pastellkritor, i svarta gråa och vita nyanser. Gillar inte alls.   När jag sedan väntar på bussen hem från skolan kan jag inte låta bli att lägga blicken på fyra stycken tredjeklassare, som hade all sin uppmärksamhet och fantasi fokuserad på lekarna. Jag saknar det, jag saknar att kunna släppa verkligheten totalt för en stund och se vart kreativiteten tar mig. Som ung vuxen skulle jag aldrig komma undan med det, alla skulle viska och peka och ingen förståelse skulle visas. Som ung vuxen är det fullkomligt befängt att fly till lekarnas värld. Varför är det så egentligen? Att lekarna genom åren blir mer och mer tabu, det gör mig ledsen. För att vrida min tankegång mot det positiva gick jag till stadsteatern och köpte ett årskort, samt en biljett till en pjäs nästa tisdag.
Evigt ung heter den.

I'm amazed


Min favoritgran som man ser från mitt fönster. Den som vakar över mig och gör mig trygg om de kallsvarta nätterna.


Tackar American dad som fick mig att vända örat till My morning jacket.
Snacka om mysigt band.

Blåser iväg en torsdag eftermiddag







Är fortfarande förkyld, bara att nu har jag kommit till det där stadiet när man är så förbannat uttråkad och rastlös (har även tappat dagarna helt och hållet, trodde hela dagen igår att det var idag). Lekte med en av katterna i trädgården en stund. Trädgården som har vaknat till liv och visat de första snödropparna. Och vinden slängde runt med de hjälplösa träden så mycket att man börjar undra om marken kommer tappa taget om rötterna vilken sekund som helst.

Men vad ska jag göra nu?

Sovandes i trädet



En tavla (90x30cm) jag har pysslat med de senaste dagarna, såld till en vän som jag hoppas kommer trivas med den. Tyvärr är bilden väldigt orättvis mot skuggorna osv. Mycket finare i verkligheten. Målad i akrylfärg med en slut-touch med lite akvarell.

Tidigare inlägg
RSS 2.0