I'm still high on the music, as my inner child cries. For she may lose it.


Okänd.

Ångesten äter upp mig innifrån. Först var det lite sådär i smyg, nu märks det mer, och mer.
Det gnager.
Det känns som att sjunka igenom soffan och igenom jorden, ut i rymden, är det enda som skulle hjälpa. Varför jag känner såhär vet jag inte, men hela min kropp värker.

My heart is a flower.



Ger all min uppmärksamhet till The Little Sandwich That Got a Guilt Complex Because He Was the Sole Survivor of a Horrible Bus Crash med King missile med en handduksturban på huvudet. Inveg mitt Disney Princess-schampoo som jag fick lite sådär random av pappa förra veckan. Så nu luktar jag Lily blossom och känner mig som en riktig prinsessa. King missile är förövrigt ett utomordentligt band som ni borde ge iallafall lite tid åt att lyssna på. Texterna är totalfabulous.

Dagen har bestått av ständig huvudvärk, vilket jag mest skitit totalt i för att klara av skoldagen något sådär. Men den har dunkat och försökt avliva mig i bakgrunden, hela dagen, hela kvällen.
Kapade mitt schema mitt itu så nu går jag bara till 12:20 varje dag, det känns helt underbart. Nu kommer jag faktiskt orka. Har aldrig klarat av att gå i skolan mycket längre än till lunch, aldrig. När det väl har hänt jublar hela världen och jag känner för att fira med en stor prinsesstårta, synd bara att jag är laktosintollerant.

Ser fram emot helgen och stolsfesten, saknar min tiger.

Ambush in the night, planned by society.

Miuaw @ DA

Mitt i natten och jag är så hungrig, vilket är ytterst osmidigt med tanke på att jag verkligen inte klarar av att äta på sena kvällar och nätter. Det går, men då får jag vara beredd på att ångesten kryper fram som en liten skrump och börjar gnaga på mina ben. Så istället distraherar jag mig själv med fina bilder på ffffound samt lite pokemon-träning. Jag ska fånga alla, osv.

Studiedag imorgon, fuck yeah seaking.
Eskilstuna i helgen, fuck yeah seaking #2

Fussing and fighting.






Margot Pandone

Ni hittar mig ihopkrupen på köksmattan, med ansiktet intryckt i björnhundens päls. Råkar blöta ner den med mina tårar som inte tycks vilja sluta. Lyckades dumt nog bita av naglarna så de numera är sådär äckligt korta igen, står inte ut.
Känner mig överöst med deadlines och krav och benen är lika torra som sahara, munnen är lika torr.
Igår när eftermiddagen började röra sig framåt var jag så irriterad, så arg, och inte visste jag varför. Ville bara skrika att allt skulle fara åt helvete och ingenting tycktes göra mig gladare, iallafall inte långvarigt.
Dagens guldkorn var väl att en låt med Le tigre  plötsligt spelades upp i p3 under bilfärden hem till mamma.

Jag börjar misstänka att jag har en förkylning på gång. Jag är stel i musklerna och går hand i hand med en spänningshuvudvärk. Lite halsont på det också. Fan.

Live if you want to live. Rastaman vibration yeah!







Skara, Little big planet, det varma duntäcket, Rambo, ninjas, bananöl (..denvarintesågod), hemlagad pizza, Milan-pizza, levande ljus och mys i soffan till HIMYM.
The one and only superkeps.
Inte så mycket mer, men mysigt var det. Som alltid.

Little darling, don't shed no tears. No woman no cry.

Vill härifrån.
Bort.
Mår inte alls bra.

Sömnig.


Oh how to be brave, you've got to be brave. Looks like no choice to me.



Den här videon gör mig så himlans glad. Ett nytt kärleksband, helt enkelt.

I'm takin' illusion on the edge of my mind, I'm takin' losers down thru my life.



Tankarna flyger illvilligt runt som flugor i mitt huvud. Runt runt i cirklar.
Tankar om svek
kärlek
skola
seinfield
Jag byter kanal, byter tillbaka.
Tankar om mitt klätterträd därute i skogen, att jag är för kort och måste snickra ihop en liten låda som jag kan stå på. Snacka om att jag känner mig kort.. Precis som George C och Newman.

Flugorna ville inte lämna mig ifred, och drog mig upp ur sängen 03:24 inatt utan någon särskild anledning. De ville bara säga hej, och förde en tycks vara oändlig dialog ända till klockan halv sex.
Gav mig själv nintendotumme och försökte mot flugornas vilja somna om.
Lyckades tillslut och försov mig lite sådär smått.
Egentligen har de ingen anledning alls att befinna sig i mitt huvud just nu, egentligen finns det ingen anledning att känna paranoia och ångest i den här porösa blandningen konstant. Men jag gör det ändå, varför?
Kan man verkligen tänka för mycket?


I rymden finns inga känslor, den måste ses.

RSS 2.0