I'm still high on the music, as my inner child cries. For she may lose it.


Okänd.

Ångesten äter upp mig innifrån. Först var det lite sådär i smyg, nu märks det mer, och mer.
Det gnager.
Det känns som att sjunka igenom soffan och igenom jorden, ut i rymden, är det enda som skulle hjälpa. Varför jag känner såhär vet jag inte, men hela min kropp värker.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0