En dans på rosor, en dans fylld av ångest.



Imorse satte jag mina första steg på mottagningen för unga vuxna. En nervkittlande känsla vägrade att låta mig vara, jag skakade till och från. Varför vet jag egentligen inte, men antagligen för att det var nytt och främmande för mina ögon. Golvet knarrade högt för varje steg man tog och jag sjönk långsamt ned i väntesoffan mitt emot två andra flickor. Hörde "beteendestörningar och Anorexia nervosa" från ett av rummen, tyckte synd om vem det nu än var som satt där med psykologen. Skulle gärna krama om henne, och viska att allt blir bra tillslut. Tio minuter gick och tillslut kom en gammal man gåendes i korridoren. Han hette Dag och skrev ned hela mitt liv på ett papper. Jag kände mig blottad där jag stod på den där pappersbiten, mina tvångstankar, mina diagnoser och vad jag gör på fritiden. Men samtidigt var det befriande att kunna berätta allting för någon. Det har jag haft väldigt svårt med förut, men någonting klickade till för några år sedan och sedan dess har det varit som en dans på rosor. Dock en dans fylld av ångest.

Hondraken ömsar igen. Hon gnider sig mot grenar och deras växt och långsamt tappar hon sitt gamla skinn. Egentligen borde hon inte ömsa så kort efter förra gången, som var en eller två månader sedan, men hon har inte ätit sedan februari och lagt ägg. Så hon är smalare än någonsin just nu, så skinnet var alldeles för stort för stackarn. Jag hoppas att hon äter snart.


Kommentarer
Postat av: elin

jag är så nervös. nästa gång ska jag också dit.

2011-05-03 @ 16:07:13
URL: http://wastedmind.blogg.se/
Postat av: it's hard times for dreamers.

tänk om man var som en orm. klara sig utan mat sen februari. är mottagningen för unga vuxna som bup fast för unga vuxna?

2011-05-03 @ 17:06:44
URL: http://heartsrevolution.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0