sagan om nora

Det är flera som har börjat med en 100 word art challenge som verkar rätt så intressant. T.ex duktiga Lisa (syster till Emma, som är en av mina finaste och äldsta vänner, och även gravid med tvillingar!) och Dina Selimovic vars blogg jag hittade nyligen. Men om jag känner mig rätt är hundra olika ord lite väl mycket för mig och jag skulle antagligen tröttna efter ett tag, så jag gjorde en egen lista med endast 20 ord som jag ska fästa på papper. Om jag vill fortsätta efter att allting på listan är överstrukna, så kommer jag nog att utöka den lite!
Detta blir intressant, och jag börjar redan idag. Drömmar.

Skrivet igår natt: Här sitter jag, mittimellan sov och vakenstadiet. Naken som den bara sanningen. Det är svart runtom, jag ser ingenting. Tankar om att springa ut på åkern, blottad för omvärlden och dansa tillsammans med älvorna. In i natten. Men jag stannar inomhus, skyddad av mitt rum och pojkvän som sover tätt intill mig. För jag känner mig så nöjd just nu i detta tillfälle, med du och jag och vi. Dina andetag lugnar ju mig, samtidigt som du ökar min puls till max.

När jag väl hade somnat drömde jag om att jag fick Leukemi. Att det dock fanns ett botemedel till det och de flesta överlevde, men det var inte säkert att jag skulle göra det. Jag tappade hår fort fort och väntade mest på att allt skulle ta slut. Vaknade upp fylld av mörker.

Äntligen har fräknarna börjat vandra över mina kinder och näsa. Nu känns det som det ska, en kompott av sommar och bus. Som ett stjärnsystem som vilar mot min hy.

Målade min egna version av Snövit igår kväll, tillsammans med Johnny Cash's inspirerande stämma. Den ska ramas in så småningom, i en guldig bård. Hon ska hänga över mitt skrivbord i nya lägenheten och fresta med sitt rödglänsande äpple dagarna i ända.
Dock var pappret inte lämpat för akvarell och därför blev hon ganska bucklig, trots en natt under husets tungaste böcker. Blir nog bättre när hon får sin plats bakom ramen som kan räta ut pappret, det blir det nog.


(l´illusionniste var riktigt mysig, dock inte lika bra som triplets from belleville. Men jag älskar den typen av filmer, med så lite repliker att man knappt märker av dem. Och om man gör det så måste man inte förstå, för det gör man genom minspelen och handlingen. Och sen så är ju tecknarstilen magnifik.)

Ni finner mig framför l´illusionniste med favoritkoppen i handen (det är en lejonunge på andra sidan. Och ett hack i kanten, men det gör den bara ännu charmigare), fylld med hemmagjord varm choklad och grädde från gårdagens pannkaksfrukost. Det ska bli spännande att se om den här filmen är i samma klass som The triplets from belleville, min absoluta favoritfilm. Samma regissör alltså.

En humla försökte panikslaget att karva sig genom altandörrens glasfönster tidigare. Jag öppnade och lät dörren stå på glänt ett tag och jag antar att den tillslut hittade den friska luften som lockade utifrån, om inte katten tog den. Men jag hoppas att den kom undan rovdjuren och fick smaka på himlens ljuva frihet igen.

Två foton från förra tisdagen när jag myste i stadsparken tillsammans med radarparet Paulina och Peter. Jag lärde mig nästan att rocka rockring utan att gång på gång ovilligt låta den falla ned mot gräset. Jag testade på Yoga för första gången in my life och blev kär de första sekundrarna, hamnade i ett slags lugn. Som en euforiliknande känsla. På kvällen gick jag på teater, Evigt ung. Det var en rockmusikal och fick mig att bli rädd för döden, samtidigt känna en längtan till ålderns höst. Jag vill veta hur det är, men helst vara frisk och inte stöta på amnesia och liknande.

Längtar till havet, grymt mycket.

Ljudet när skoklädda fötter promenerar mot den grustäckta vägen är mina örons favorit för tillfället. Det låter så mysigt, som lycka rakt igenom.

Det tog rätt så många minutrar innan jag hittade den. Jag kan inte alls mycket om datorer, processorer eller grafikkort så jag fick ta till experthjälp av far och Pojkvän, och en eller två timmar senare satt jag hemma med en uppackad Acer emachines e642 framför näsan. His name is Johnny boy och han är numera min livskamrat. Känns ganska hemskt att säga en sån materealistisk sak egentligen, Men det är svårt att inte vara det i dagens samhälle. Ibland önskar jag mig bort till tiden då datorn bara var en fluga som skulle försvinna om ett år. Då man spenderade mer tid vid brevskrivande och telefonpratande. Eller då man bara levde i nuet och inte visste om världen bortom horisonten.
Men ändå sitter jag här nu med min Johnny boy (som besatt) istället för att andas luft utomhus.

Min dator är ett vrak. Skärmen håller bokstavligt talat på att falla isär och laddaren är kaputt så ja, heldöd. På en sida är det ganska behagligt, att inte ha den där som lockar mig med Facebook och serier. Men samtidigt är det smått jobbigt, att inte kunna kolla nödvändiga mail och dylikt. Just nu passar jag på att tjyva mammas dator nu när hon inte är hemma. Annars jobbar hon vid den dagarna i ända.
Summan av kardemumman är iallafall att jag kanske inte blir så närvarande de kommande dagarna. Ska åka in till stan imorgon och kika efter en ny livskamrat, men är ju inte alls säkert att jag hittar någon som faller mig i smaken. Vi får se, helt enkelt.

Är hemma hos mamma och fyller banankartonger med de sakerna som ska med i flytten i maj; Hon och jag hittade en underbar lägenhet i Eriksberg i Uppsala, nära till min skola och nära till ett naturreservat med skog och vatten. Det kan inte bli så mycket bättre faktiskt. Bara några steg till bussen och affären. Jag har stora planer inför mitt blivande rum som involverar ljusslingor, pappersbåtar i taket och minnen på väggarna. Jag kommer ha utsikt över den tallrika innegården där jag kan tjuvkika på grannbarnen som leker i klätterställningen, och rummet är inte överdrivet stort så det blir en chans att bara ta med det nödvändigaste. Det ska bli så befriande, att börja om någon annanstans (hennes nuvarande hus är rätt så deprimerande, om jag ska lägga handen på hjärtat. Får alltid en dos av tristess och ångest när jag är här). Och det bästa av allt är ju att jag får mycket mer kvalitetstid tillsammans med mamma och hundarna. Sådant som behövs. Åh, längtar.

Brooke Schmidt, tumblr x2, Claude K. Bell.

Har varit barfota flera dagar i rad nu, med grus och asfalt som härdar mina fotdynor. De har varit instängda i skor och strumpor alldeles för länge nu känner jag. Har också varit på picknick med läkarstundenter och doppat fötterna i den kalla fyrisån. Solen har bränt mot min rygg, och jag har köpt ett par runda solglasögon. Ungefär sådana som Osbourne har.

Det känns som sommar, så jag förvånar mig själv då jag inser att jag har ju påsklov nu. Känns inte som April, inte alls faktiskt. Alla är höga på D-vitamin, med glitter i ögonen och snart fräkniga kinder.

Fick en sån där jobbig panikångestattack som jag hade för några veckor sedan imorses. Denna gång kändes det inte lika dödligt, men fortfarande fruktansvärt jobbigt. Min kropp blev så påfestrad att jag grät hejdlöst utan att hjälpa det. Jag låg i klass-soffan med händerna på magen och min religionlärares tröstande ord, efter en timme kände jag mig bättre. Har fortfarande ont i bröstkorgen, men jag behöver inte kippa desperat efter andan samtidigt som hjärtat springer iväg. Hoppas bara att det inte visar sig igen under dagens gång, är inte alls välkommet.
Ormen Sheik har visat varför hon har matvägrat genom att lägga ägg! Obefruktade som jag inte är särskilt förvånad över, därför är de så små och gula. Det är en lättnad, började bli smått orolig om hon hade gått och blivit sjuk och därför inte åt.

Hennafärgningen funkade bra, så nu har jag ingen hiskelig utväxt längre. Dock luktar henna väldigt underligt. Ungefär som nypon och hö.

Färgar håret med henna för första gången någonsin! Det finns en chans att det blir grönt dock, eftersom jag har permanentfärgat det rött förut. Men det vore ju rätt så fränt ändå.

Kvällen spenderades i en liten med luftig lägenhet i Eriksberg här i Uppsala, hos fina Paulina och hennes Leon. Ett jordnära och galet par som efter några timmar med ordbyten och skratt fick det att kännas som att jag hade känt dem hur länge som helst. Även fast detta var första gången jag steg in i deras bo, och jag bara har träffat P en eller två gånger innan (hon har nyligen börjat i min klass).
De hade en dansstång i det största rummet, som jag fick testa på att snurra runt. Det var något jag mer än gärna gör igen! Att svinga runt runt runt i en cirkel, tills yrseln tar emot mig med sina diffusa armar. En slags befriande känsla.
De lät mig rita på deras sovrumsvägg också, det blev en godnatt-räv precis över sängen. Solnedgången visade sig och vi tre låg som en asgarvande hög bland kuddarna, med skämt om KP och sex, så som det ska vara.

Känns väldigt trevligt att jag och mamma flyttar åt det hållet så det inte alls är långt mellan våra portar.

Igår: Köper nytt te på tehörnan, Röd glöd och Rabarber grädd. Ett hekto av varje. Smyger in på Myrorna och fyndar ett gult linne, en svart bohemtröja och en sliten skinnväska som jag föll för direkt. Den var fylld med gräs och blomrester, kändes fint. Kan inte undgå att undra hur dens förra ägare var. Var hon som mig?

Idag: Läser om dramats och litteraturens historia på svenskalektionerna, det är väldigt intressant. Och suget för att resa till Grekland och vandra runt på Epidaurosteatern blir bara större och större. Verkar otroligt häftigt och mäktigt. På bildlektionen målar vi med kladdiga pastellkritor, i svarta gråa och vita nyanser. Gillar inte alls.   När jag sedan väntar på bussen hem från skolan kan jag inte låta bli att lägga blicken på fyra stycken tredjeklassare, som hade all sin uppmärksamhet och fantasi fokuserad på lekarna. Jag saknar det, jag saknar att kunna släppa verkligheten totalt för en stund och se vart kreativiteten tar mig. Som ung vuxen skulle jag aldrig komma undan med det, alla skulle viska och peka och ingen förståelse skulle visas. Som ung vuxen är det fullkomligt befängt att fly till lekarnas värld. Varför är det så egentligen? Att lekarna genom åren blir mer och mer tabu, det gör mig ledsen. För att vrida min tankegång mot det positiva gick jag till stadsteatern och köpte ett årskort, samt en biljett till en pjäs nästa tisdag.
Evigt ung heter den.

tumblr. om jag ändå visste vilka fotograferna var.

Min favoritgran som man ser från mitt fönster. Den som vakar över mig och gör mig trygg om de kallsvarta nätterna.

Tackar American dad som fick mig att vända örat till My morning jacket.
Snacka om mysigt band.

Är fortfarande förkyld, bara att nu har jag kommit till det där stadiet när man är så förbannat uttråkad och rastlös (har även tappat dagarna helt och hållet, trodde hela dagen igår att det var idag). Lekte med en av katterna i trädgården en stund. Trädgården som har vaknat till liv och visat de första snödropparna. Och vinden slängde runt med de hjälplösa träden så mycket att man börjar undra om marken kommer tappa taget om rötterna vilken sekund som helst.

Men vad ska jag göra nu?

Mrs Wolf, Malin. Vacker, kreativ, unik. Behöver jag säga mer?





Ingela. Hennes skriverier fångar min uppmärksamhet som en fjäril i ett nät. Och det är rätt så irriterande att vi inte har träffats än, trots alla chanser. För på något konstigt sätt känns det som att vi matchar.
(har fortfarande kvar dina brev på min vägg)





Sjukt begåvad och unik tjej, jag bara vet att hennes teckningar kommer bli råkända någon dag.





Danni, Danni, Danni. Underbar filur med riktig skrivartalang, jag önskar dig all lycka i världen hjärtat. I sommar ska vi träffas igen, och prata om världens alla ting på din balkong med rödvin i magarna.
Never gonna let you go.

En tavla (90x30cm) jag har pysslat med de senaste dagarna, såld till en vän som jag hoppas kommer trivas med den. Tyvärr är bilden väldigt orättvis mot skuggorna osv. Mycket finare i verkligheten. Målad i akrylfärg med en slut-touch med lite akvarell.

Dimman suddar liksom ut världen. Som en målning med ett tunt lager med vit/grå akvarell som slöja. Man såg inte längre än tio meter. Men lite magiskt sådär fann min syn säkert trettio vita svanar samlade på ett fält vid motorvägen. Och inne i stan stod en liten fasan (hona) vid vägen och tittade på metallmonstrerna som susade förbi. Sådana syner ger vardagen en liten gnista.
Nu är himmelen mättad blålila och det ligger en katt på mina händer så det blir smått jobbigt att tangentsbordsdansa, hon kanske försöker säga till mig att jag ska röja saker (som jag först röjde ur bokhyllan) ur sängen och börja läsa en av alla böcker som jag hittade och beslagtog hemma hos mamma. Eller så vill hon bara vara ivägen.

Har rensat och städat och dammat min bokhylla. Känns fruktansvärt skönt, att slänga cirkus hälften av innehållet och göra fint med halsbandshängare (stod tidigare bortglömd i mitt fönster som en ljushållare och samlade damm, tills idag när jag gav den en blick som fick min inre röst att skrika "VARFÖR TÄNKTE JAG INTE PÅ DET?")och bergsgeten som körsbäret på toppen. Ha en fin uppställning av böckerna istället för en kaotisk hög som lätt skulle kunna misstas för ett jordbävningsoffer. No kidding.
Dexter har ömsat och är nu snyggare än någonsin, trots det gömmer han sig i kuddfodralet. Tittar ut ibland för att se vad som händer i min oas. Och även fast det är den värsta dagen på veckan mår jag helt okej. Känns bra.