sagan om nora

Förlåt för att jag är en sådan socialt handikappad varg som är kass på att svara på samtal och sms, säger att jag ringer upp men så händer det aldrig. Säger att jag hör av mig inom en vecka eller så men gör det inte. Det kan gå långa tider utan att jag orkar ta kontakt med folk, orkar inte besvara alla rop. Avbokar fikor och träffar i sista minuten. Blir bitter. Är till och med dålig på att ta full kontakt med de jag bor med. Det är ju dock klart att jag kan umgås med folk, att jag samtidigt är en social hundvalp som trivs med sällskap. Men det kommer ofta stunder då jag bara vill försvinna från världen och strunta i  a l l t. Det är så lätt, och skönt. Det kanske ter sig som att jag struntar i er, men det är fel. Jag älskar er, bara att jag gillar och behöver ensamhetens tystnad. Det är liksom som en mätare i mitt inre som fort töms på energi, lite som dykar-mätaren i Zelda-spelen. När den mätaren är helt tom måste jag tillbaka in i min oas och ta de behövliga andetagen, för att vänta på att den ska fyllas sakta till toppen igen.