En grådaskig slöja över alltihopa
Dimman suddar liksom ut världen. Som en målning med ett tunt lager med vit/grå akvarell som slöja. Man såg inte längre än tio meter. Men lite magiskt sådär fann min syn säkert trettio vita svanar samlade på ett fält vid motorvägen. Och inne i stan stod en liten fasan (hona) vid vägen och tittade på metallmonstrerna som susade förbi. Sådana syner ger vardagen en liten gnista.
Nu är himmelen mättad blålila och det ligger en katt på mina händer så det blir smått jobbigt att tangentsbordsdansa, hon kanske försöker säga till mig att jag ska röja saker (som jag först röjde ur bokhyllan) ur sängen och börja läsa en av alla böcker som jag hittade och beslagtog hemma hos mamma. Eller så vill hon bara vara ivägen.
Kommentarer
Postat av: Daniella Lejonhjärta.
Kan du inte visa det du målar?
Postat av: emma
sv: Vad läser du för linje nu? Om jag inte redan frågat det och glömt /:
Det skulle vara fint att möta dig Nora, på stan. Kanske över en kopp té. Eller en promenad längst ån eller någonting sådant. Även om det skrämmer lite. Jag tycker alltid det är läskigt att möta personer jag aldirg träffat, eller bara någon få gång. Men du känns fin.
Jag har några eftermiddagar fria. Onsdagar och torsdagar tillexempel. Hur ser din fritid ut?
Puss på kinden!
Postat av: Camilla
Gillar fin blogg :)
Trackback
